Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XXXVII
Inledning.

det uppror, som hans fordran skulle väcka. Det var en statskonst hos fordna Regenter, att genom inbrott i sina undersåtares rättigheter tvinga dem till en resning, hvilken sedan straffades med ett fullkomligt tyranni. Sverige tycktes äfven vara i den belägenhet att ett sådant förslag kunde verkställas. Riks-Drotset Bo Jonsson, den mäktigaste i Riket, var död, och verkställandet af hans testamente var anförtrodt åt flera, hvilka innehade hans förläningar, och af hvilka icke borde väntas den enighet som fordrades till ett kraftigt motstånd. Ingen af de stora vågade således att i sitt eget namn bestrida det maktspråk som blifvit yttradt ifrån Thronen, och Inbyggarne i allmänhet, vande att förtryckas, kände att de blott skulle ombyta Herrar. Dannemark och Norrige både nyss förlorat sin Regent, och deras styrelse var anförtrodd at en Qvinna, som icke uppstigit på mer än det ena Rikets Thron, och som ännu icke röjt det snille hvaraf hennes handlingar styrdes. Understödd af Tyska och Holsteinska Furstarna, tycktes det då icke vara svårt för Albrekt att kufva de få af hans undersåtare som vågade motsäga