der, som icke äro mindre fruktansvärda: en fyrtio fot lång sköldpadda och en trettio fot lång orm, som störtar fram med sitt väldiga huvud över vågorna. Det är omöjligt att fly. Odjuren närma sig. De kretsa omkring flotten med en hastighet, som icke ens ett snälltåg i full fart kan överbjuda. De beskriva koncentriska cirklar omkring den. Jag har fattat mitt gevär, men vad förmår väl en bösskula mot de fjäll, varmed dessa djurs kroppar äro betäckta?
Vi äro stumma av förskräckelse. Nu komma de närmare! Från det ena hållet krokodilen, från det andra ormen. De andra havsdjuren hava försvunnit. Jag står i begrepp att skjuta, men Hans hejdar mig med en åtbörd. De båda odjuren stryka förbi flotten på femtio famnars avstånd och störta sig över varandra. I sitt ursinniga raseri märka de oss icke.
På en hundra famnars avstånd från flotten börjar nu striden. Vi kunna tydligt se de båda vilddjurens kamp.
Men nu förefaller det mig, som om de andra djuren togo del i striden, både tumlaren och valen och ödlan och skölddpaddan. Jag tycker mig se dem i varje ögonblick. Jag gör isländaren uppmärksam på dem, men han skakar endast på huvudet.
»Två», säger han.
»Två! Han säger, att det bara är två…»
»Han har rätt!» utropar min farbror, som hela tiden har stått med kikaren för ögonen.
»Är det möjligt!»
»Ja. Det första av dessa vidunder har nos som en tumlare, huvud som en ödla, tänder som en krokodil, och det är detta, som narrat oss. Det är Ichthyosaurus, den fruktansvärdaste av de antediluvianska reptilerna.»
»Och det andra?»
»Det andra är en orm i en sköldpaddas skal, det första odjurets fruktansvärda fiende, Plesiosaurus!»
Hans har rätt. Det är endast två odjur, som på detta sätt upprört havet. Och jag har framför mig två av urhavens reptiler. Jag ser Ichthyosauruns blodiga öga, som är lika stort som ett människohuvud. Naturen har begåvat honom med en utomordentligt kraftig synapparat, som kan motstå vattenmassornas tryck på de djup, han
