TJUGUFJÄRDE KAPITLET
EN NY ÖVERRASKNING
Onsdagen den 19 augusti. — Lyckligtvis har vinden, som blåser starkt, satt oss i stånd att skyndsamt fly från stridsplatsen. Hans står alltjämt vid rodret. Min farbror, som av den spännande striden ryckts upp ur sina funderingar, överlämnar sig åter åt sitt otåliga spanande utåt havet.
Resan återtager sin förra enformighet, vilken jag dock icke vill utbyta mot gårdagens faror.
Torsdagen den 20 augusti. — Nord nordostlig, tämligen ostadig vind. Stark värme. Vi segla med en hastighet av fjorton kilometer i timmen.
Vid middagstiden höres ett mycket avlägset brus.
Jag antecknar här detta faktum utan att kunna lämna någon förklaring. Det är som ett ständigt dån.
»Det måste vara någon klippa eller holme på avstånd, mot vilket havet bryter sig», säger professorn.
Hans klättrar upp i masten, men kan icke se något skär. Oceanen ligger slät och jämn ända till synranden.
Tre timmar gå. Dånet synes komma från ett avlägset vattenfall.
Jag säger detta till min farbror, som skakar på huvudet. Jag är likväl övertygad om att jag icke misstager mig. Rusa vi alltså fram mot något fall, som skall störta oss ned i avgrunden? Nog för att min farbror blir förtjust att komma nedåt, men vad mig beträffar så…
Vid fyratiden stiger Hans upp i masten. Därifrån spejar hans öga ut över oceanen och stannar på en viss
