TJUGUÅTTONDE KAPITLET
ETT OVÄNTAT HINDER
Jag hade sett många förvånande saker sedan resans början och borde väl nu icke låta förvåna mig av något. Men när jag fick se dessa båda bokstäver, inristade där för tre hundra år sedan, stod jag bara och gapade. Den lärde alkemistens namn lästes på klippan, och den dolk, med vilken han ristat det, var i mina händer. Nu kunde jag ju icke längre betvivla, varken att han existerat eller att han verkligen företagit sin resa.
Jag glömde allt. Resans faror, återfärdens vedermödor. Det som en annan hade gjort, ville jag också göra, och ingenting mänskligt syntes mig omöjligt.
»Framåt! Framåt!» utropade jag.
Jag ville skynda in i den mörka tunneln, men min farbror höll mig tillbaka, och han, den eljest så lätt hänförde, rådde mig till tålamod och lugn.
»Vi måste först återvända till Hans», sade han, »och föra flotten till detta ställe.»
Jag lydde, ehuru ganska motsträvigt, och vi gingo åter tillbaka.
När vi kommo fram till flotten, var allt ordnat för ögonblicklig resa. Alla saker voro ombord. Vi inskeppade oss nu också. Hans hissade sitt segel och förde oss eftor min farbrors anvisning utmed kusten till Kap Saknussem.
När vi efter tre timmars segling anlände dit klockan sex på aftonen, föreslog jag, att vi skulle »bränna våra skepp» för att göra återtåg omöjligt. Men min farbror motsatte sig detta. Jag fann honom märkvärdigt ljum.
