eruptiva ämnen då fritt cirkulerade i den. Det är ett tillfälligt hinder, som Saknussem icke har stött på, och kunna vi icke undanskaffa det, äro vi icke värdiga att nå fram till jordens medelpunkt!»
Så jag nu talade! Jag hade helt och hållet fått min farbrors sinne. Begäret efter upptäckter livade mig. Jag glömde det förflutna, jag föraktade framtiden. För mig fanns numera ingenting på ytan av detta klot, i vars djup jag inträngt, varken städer eller landsbygd, varken Hamburg eller Königsstrasse eller min stackars kära Grauben, som nog trodde mig för alltid förlorad i jordens innandömen.
»Ja», återtog min farbror, »nu måste vi med hackor och spett bana oss väg och kullkasta denna mur.»
»Den är för hård för järnspettet», invände jag.
»Så hackan då.»
»Det tar för lång tid.»
»Ja, men…!»
»Nå, men krutet! Låtom oss spränga hindret i luften!»
»Krutet!»
Jag måste finna mig i att vänta ännu i sex långa timmar.
»Hans, till verket!» ropade min farbror.
Isländaren gick tillbaka ned till flotten och kom snart igen med en hacka, med vilken han åstadkom ett spränghål. Det var ej något lätt arbete. Det gällde att göra ett hål, som rymde femtio skålpund bomullskrut, ett sprängämne, vars expansiva kraft är fyra gånger så stor som det vanliga krutets.
Jag befann mig i mycket stark spänning. Medan Hans arbetade, hjälpte jag min farbror ivrigt med att tillreda en lång lunta, förfärdigad av fuktat krut och innesluten i en vävslang.
»Vi måste fram!» utropade jag.
»Ja, vi måste fram!» upprepade min farbror.
Vid midnattstid var vårt arbete fullbordat, krutladdningen nedstuvad i hålet och luntan löpte längs gången och räckte litet utanför den.
En gnista var nu nog för att få denna fruktansvärda laddning att brinna av.
»I morgon», sade min farbror.
»Ja, det gäller ju bara att spränga sönder ett klippblock.»
