Min farbror svarade denna gång endast med en åtbörd av vrede.
Jag greps då av en oövervinnelig förskräckelse. Jag hade förnimmelse av en nära förestående katastrof, sådan den djärvaste fantasi icke skulle kunnat upptänka. En först endast dunkel och obestämd tanke övergick allt mer till visshet inom mig. Jag sökte driva bort den, men den återkom ihärdigt. Jag vågade icke uttrycka den i ord, men några ofrivilliga iakttagelser stadgade min övertygelse. Vid facklans osäkra sken iakttog jag oroliga rörelser i granitmassorna. Något fenomen var tydligen på väg att inträffa, vari elektriciteten spelade en roll. Och sedan denna otroliga hetta, detta kokande vatten!… Jag beslöt att titta på kompassen.
Den var kollrig!
Ja, kollrig! Nålen hoppade från den ena polen till den andra med tvära stötar, genomlopp alla väderstreck och svängde tillbaka, liksom den varit fattad av yrsel.
Vi hörde nu åter ett ständigt knallande. Jag kunde icke jämföra det med annat ljud än bullret av en mängd tunga vagnar, som hastigt köra över stengatorna. Det var en oavbruten åska.
»Farbror! Farbror!» ropade jag. »Vi äro förlorade!»
»Vad är du nu rädd för igen?» frågade han med ett förvånande lugn. »Vad fattas dig?»
»Vad som fattas mig! Se blott på dessa klippväggar, som röra sig, dessa bergmassor, som lossna! Och denna brännande hetta, detta kokande vatten, dessa ångor, som förtäta sig alltmer, denna svängande magnetnål, allt tyder på en jordbävning!»
Min farbror skakade sakta på huvudet.
»En jordbävning?» sade han.
»Ja.»
»Jag tror allt du tar miste, min gosse.»
»Vad? Men dessa symptom äro ju tydliga?»
»En jordbävning? Nej, jag väntar mig något finare!»
»Vad menar farbror?»
»Ett vulkaniskt utbrott.»
»Ett vulkaniskt utbrott!» sade jag. »Äro vi alltså mitt i en verksam vulkan?»
