dem vi se i Snorrehandskriften! Men… vad kan detta betyda?»
Som runskriften tycktes mig vara en uppfinning av de lärda för att slå dunster i ögonen på enfaldigt folk, roade det mig ganska mycket, att min frabror ingenting förstod. Åtminstone föreföll det mig så, då jag såg hans otåliga åtbörder.
»Det måste i alla fall vara gammalisländska», mumlade han mellan tänderna.
Detta borde min farbror förstått sig på, ty han ansågs för en verklig polyglott. Han talade visserligen icke flytande alla de två tusen språk och fyra tusen dialekter, som äro i bruk på jordklotet, men en god del av dem kände han till,
Inför den oväntade svårigheten var han nära att giva fritt lopp åt sitt häftiga lynne, och jag förutsåg ett våldsamt uppträde. Men i detsamma slog den lilla pendylen på kakelugnshyllan två.
Gamla Martha gläntade på dörren till arbetsrummet och sade:
»Middagen är serverad.»
»Åt fanders med middagen», utropade min farbror, »och den som lagat den och dem som skola äta den också!»
Martha flydde. Jag skyndade efter henne, och utan att jag rätt visste hur, fann jag mig sittande på min vanliga plats i matsalen.
Jag väntade några minuter. Min farbror kom icke. Det var så vitt jag vet första gången, han icke deltog i den högtidliga middagen, Och vilken middag sedan! Persiljesoppa, skinkomelette med muskot, njurstek på kalv med plommonkompott och till efterrätt sockrade räkor, det hela fuktat med ett gott Moselvin,
Alit detta gick min farbror miste om för ett gammalt pappers skull. I min egenskap av tillgiven brorson ansåg jag mig emellertid skyldig att äta även för honom, och det gjorde jag samvetsgrannt.
Jag hade hunnit till min sista räka, då en stentorsstämma kallade mig bort från efterrättens njutningar. Med ett enda språng var jag inne i hans arbetsrum igen.
