FJÄRDE KAPITLET.
VAD CHIFFERSKRIFTEN BERÄTTADE
Jag hann nätt och jämnt att lägga det olycksaliga dokumentet tillbaka på bordet.
Min farbror tycktes helt och hållet försjunken i tankar. Hans allt behärskande idé lämnade honom icke ett ögonblicks ro. Under promenaden hade han tydligen grundligt tänkt sig in i saken och tagit hela sin fantasi till hjälp. Nu återkom han för att tillämpa någon ny kombination.
Han tog plats i sin länstol, och med pennan i handen började han nedskriva formler, som liknade en algebraisk kalkyl.
På detta sätt satt han sedan timme efter timme. Tiden gick. Det blev natt, och bullret på gatan tystnade. Min farbror, som fortfarande satt lutad över sina beräkningar, såg ingenting, icke ens Martha, som tittade i dörren, och hörde ingenting, icke ens den bekymrade tjänarinnans fråga:
»Skall inte professorn ha någon kvällsmat?»
Hon fick gå utan svar. Vad mig beträffar, hade jag länge kämpat mot sömnen, men kunde till sist ej hålla ut längre utan somnade i ett soffhörn, medan farbror Lidenbroch satt där och räknade och strök ut.
När jag vaknade på morgonen, satt den outtröttlige ännu vid arbetet. Hans röda ögon, hans bleka hy, det oordnade håret, som hans feberheta hand då och då for igenom, och hans röda och flammande kinder vittnade tydligt nog om hans fruktansvärda kamp mot det omöjliga och läto mig ana, under vilken själsspänning, vilken hjärnans överretning nattens timmar förflutit för honom.
