sig hans nerver, och han sjönk utmattad ned i sin länstol.
»Vad är klockan?» frågade han efter en stunds tystnad.
»Tre», svarade jag.
»Tre? Då måste vi äta middag. Jag håller på att dö av hunger. Kom, så gå vi och äta. Sedan…»
»Sedan?»
»Sedan skall du packa min kappsäck.»
»Vad?» utropade jag.
»Och din också!» svarade min obeveklige professor och steg in i matsalen.
Vid dessa ord genomilades jag av en rysning. Men jag lade band på mig. Jag beslöt till och med att hålla god min. Det var intet annat än vetenskapliga skäl, som kunde hejda professor Lidenbrock, men det fanns både många och goda sådana, som talade emot möjligheten av en dylik resa att begiva sig till jordens medelpunkt! Vilken dårskap! Jag sparade emellertid min övertalningsförmåga till lägligt tillfälle och ägnade nu all min uppmärksamhet åt måltiden.
Jag skall här icke upprepa allt vad min farbror sade, när han fann bordet odukat. Allt förklarades emellertid. Martha återfick friheten och satte i väg till torget med sådan fart, att jag inom en timme fick min hunger stillad och återkom till medvetande om situationen.
Min farbror var nästan uppsluppen under måltiden och skämtade glatt. När vi slutat efterrätten, vinkade han mig med sig in i sitt arbetsrum.
Jag lydde. Han satte sig vid ena ändan av bordet och jag vid den andra.
»Axel», sade han ganska vänligt, »du är ingen dum gosse, och du gjorde mig en stor tjänst, just när jag höll på att giva alltsammans på båten. Det skall jag inte glömma; ser du, och i den ära, som vi skola förvärva, skall du hava din del.»
»Jaså», tänkte jag, »han är vid gott lynne, Låt oss då tala litet mer om den där äran.»
»Framför allt», återtog min farbror», måste jag ålägga dig fullkomlig tystnad, det förstår du väl? Jag saknar icke avundsmän inom den lärda världen, och många skulle
