Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

FEMTE KAPITLET
AVRESAN

Efter detta minnesvärda samtal hade jag fullkomlig feber. Jag störtade helt huvudyr ut ur min farbrors arbetsrum. På Hamburgs gator fann jag icke nog luft, och därför skyndade jag ned till Elbes stränder och vandrade i väg åt det håll, där den ångfärja lägger till, som förbinder staden med Harburgjärnvägen.

Var jag övertygad om det jag nyss hört? Hade jag icke låtit min farbror imponera på mig? Vad skulle jag väl tänka om hans beslut att begiva sig till jordens medelpunkt? Var det en dåres vansinniga spekulationer eller ett stort snilles vetenskapliga slutledningar, som jag nyss åhört? Var gick här gränsen mellan sanning och villfarelse?»

Emellertid hade jag följt Elbestranden och gått runt omkring staden. Jag gick längs hamnen och var snart inne på Altonavägen. Jag leddes av en aning, som visade sig riktig, ty snart fick jag se min lilla Grauben, som kom gående med lätta steg, på återväg till Hamburg.

»Grauben!» ropade jag på långt håll.

Den unga flickan stannade, kanske en smula häpen över att bli på detta sätt hejdad på öppna landsvägen. Med några steg var jag vid hennes sida,

»Axel!» sade hon helt förvånad, »Jaså, du kommer och möter mig. Det var hyggligt av dig.»

Men när Grauben tog mig i närmare skärskådande, kunde hon icke undgå att märka mitt oroliga och upprörda uttryck.