ditionen med La Reine Ortense hava i hög grad bidragit till kännedomen om Island. Men, tro mig, det återstår ännu mycket att göra.»
»Anser ni verkligen det?» frågade min farbror godmodigt och med ett försök att dölja den intresserade glansen i sina ögon.
»Ja. Hur många berg, glaciärer och vulkaner finnas icke ännu att utforska! Ni behöver icke gå längre än till det berg, som reser sig där borta vid horisonten. Det är Snefels.»
»Jaså», sade min farbror, »Snefeis?»
»Ja, det är en av de märkvärdigaste vulkanerna, men det är sällan någon, som besöker dess krater.»
»Är den slocknad?»
»Ja, för femhundra år sedan.»
»Varför inte?» sade min farbror, som ursinnigt kastade sina ben om varandra för att icke hoppa högt upp i luften. »Jag har lust att börja mina geologiska studier med detta Geffel… Fessel… hur var det ni sade?»
»Snefels», rättade den hederlige herr Fridriksson.
Denna del av samtalet hade förts på latin. Jag hade förstått alltsammans, och jag hade svårt att hålla mig allvarsam, då jag såg min farbrors bemödanden att undertrycka sin glädje och se okunnig ut.
»Ja», sade han, »det ni säger ger mig verkligen god lust att försöka bestiga detta Snefels och kanske till och med undersöka dess krater.»
»Det är en plan, som jag högeligen gillar, herr professor», sade herr Fridriksson. »Ni kommer att i denna vulkan göra en rik skörd av intressanta iakttagelser. Men hur tänker ni taga er fram till Snefels‘ halvö?»
»Sjöledes, tvärs över viken, det är den kortaste vägen.»
»Visserligen, men den är omöjlig att begagna.»
»Varför det?»
»För att vi icke äga en enda båt i Reykjavik.»
»Det var besynnerligt.»
»Ni måste färdas landvägen utefter kusten. Det blir längre men också intressantare.»
»Gott, jag skall laga, att jag får tag i en vägvisare.»
»Jag har just en sådan att erbjuda er.»
»Är han pålitlig och intelligent?»
