var honom som om allting hade försvunnit för honom under hans lugna och djupa sömn.
Efter en stund kom vålnaden tillbaka.
“Det var bra att du sitter qvar, så att jag träffar dig här igen,“ sade han.
Men då brudgumen skulle resa sig, var han öfvervuxen med mossa och buskar, sa att han satt liksom i ett buskesnår. Då han hade befriat sig från detta, vandrade de tillbaka, och vålnaden följde honom samma väg ända till grafven. Der skildes de och sade hvarandra farväl, och då brudgumen kom upp på jorden, gick han raka vägen hem till bröllopsgården. Men då han kom fram dit, der han tyckte det skulle vara, kunde han icke känna igen sig. Han såg sig omkring åt alla håll och frågade alla som han träffade; men han fick hvarken hördt eller spordt om brud eller bröllop eller slägt eller föräldrar, ja han fick icke besked om någon enda som han kände. Alla förundrade de sig öfver denna skepnad, som gick der och såg ut så att han kunde skrämma folk. Då han icke lyckades träffa någon som han kände, begaf han sig till presten och berättade för honom om sina anförvandter, och huru det tillgick den gången han stod brudgum, och huruledes han hade gått bort under bröllopsfesten. Presten visste ingenting om allt detta, men då han hade letat igenom de gamla kyrkböckerna sina, så kom han underfund med att bröllopet hade stått för länge, länge sedan, och att de menniskor han talade om hade lefvat för fyrahundra år tillbaka.
Efter den tiden hade der vuxit upp en stor och tjock ek på prestgården. Då han fick se den, klef han upp i den och ville se sig omkring; men gubben, som hade suttit i himmelriket och sofvit i fyrahundra år och nu kommit lyckligt hem igen, kom icke lika lyckligt ned
