Pojken stöfvade in till kungen så trasorna flaggade om honom.
“Får jag dotter din?“ sade han.
“Det var nu det vi skulle talas vid om,“ sade kungen; “kanske du inte kan vara tjent med henne, och kanske hon inte kan vara tjent med dig heller,“ sade han.
Ingen fara med det, mente pojken.
Så var det nyligen kommet ett stort skepp från utlandet, och det kunde de se från fönstret i kungsgården.
“Det är detsamma,“ sade kungen; “är du god till att göra ett skepp på en timme eller par, som är maken till det som ligger der nere på fjorden och skiner så grannt, så skall du kanske få henne,“ sade han.
“Inte värre än det?“ sade pojken.
Så gick han ned till stranden och satte sig i en sandhög, och då han hade suttit der lagom länge, önskade han att der skulle ligga ett skepp på fjorden, fullt färdigt med master och segel och allt tillbehör, och som var maken till det som låg der förut. Rätt som det var så låg det der, och då kungen såg att det var två skepp i stället för ett, så kom han ned till stranden och skulle taga reda på hur detta hängde ihop; der såg han pojken stå ute i en båt, liksom sysselsatt med att lägga en sista hand vid arbetet; men då han fick se kungen vände han sig om till honom och skrek: “Nu är skeppet färdigt, får jag dotter din nu?“
“Det var nu det,“ sade kungen; “du får väl fresta på en gång till först. Kan du bygga ett slott, maken till slottet mitt, på en timme eller par, så få vi se,“ sade kungen.
“Inte värre?“ ropte pojken och gaf sig å väg. Då han hade drifvit omkring så länge, att det led mot slutet på tiden, så önskade han att der skulle stå ett slott, maken till det som stod der förut. Det töfvade icke länge förr
