kunde tro annat än att det måtte vara så, och synd tyckte han också det var om Fackel-Hans, som hade haft så mycket att genomgå innan han fick henne. Hon blir väl kanske bättre med tiden, tänkte han också, när hon blir uppklädd och putsad, och så tog han henne med sig hem. Der skickades bud efter perukmakare och symamseller, och hon blef putsad och fin som en prinsessa, men hur de tvättade och hur de putsade henne, så var och förblef hon ändå lika svart och ful. Om en stund skulle den nya köksan gå till dammen efter vatten, och så fick hon en stor silfverfisk i ämbaret sitt. Hon bar hem den och visade den för kungen, och han tyckte den var vacker och präktig; men den stygga prinsessan sade, att det var något hexeri med den och att de skulle bränna upp den, ty hon begrep strax hur det hängde ihop. Ja, fisken brändes upp, och andra morgonen funno de en silfverklump i askan. Det kom köksan upp och talade om för kungen, och han tyckte det var underligt; men prinsessan sade att det var bara trolleri och att de skulle gräfva ned den i gödselstacken. Kungen ville ogerna, men hon lemnade honom hvarken rast eller ro, och så sade han till slut att de finge göra det. Men andra dagen stod en stor vacker lind på det ställe der de hade gräft ned silfverklumpen, och den linden hade blad, och de glänste som silfver. Då de omtalade detta för kungen, tyckte han att det var underligt; men prinsessan sade att det icke var annat än trolleri, och linden skulle de hugga ned genast. Kungen ville det ogerna, men prinsessan plågade honom så länge, att till slut måste han ge med sig i den saken också. Då töserna skulle ut och taga stickorna efter linden för att bränna dem i spiseln, så var det bara rena silfret. “Det är inte värdt att säga något om det till kungen eller prinsessan igen,“ sade en af dem, “ty då ska väl dessa också brännas och
