“Månn’ det?“ sade grisen; “signe maten, när de ätit då,“ sade han.
“Vill du som jag, så ge vi oss ut i skogen, bygga hus och bo för oss sjelfva; en sitter alltid bäst på sin egen bänk,“ sade baggen.
Ja, det ville grisen också. “Det är fägnad i fint följe,“ sade han, och så gåfvo de sig i väg.
Då de hade vandrat ett stycke, mötte de en gås.
“God dag, godt folk, och tack för sist!“ sade gåsen; “hvart skall så’nt folk hän, som reser så fort i dag?“ mente hon.
“God dag igen, och tack för sist sjelf,“ sade baggen; “hemma ha vi det allt för fett, derfor vilja vi till skogs och bo för oss sjelfva; i eget hem är hvar man herre,“ tyckte han.
“Ja, jag har det också bra nog der jag är,“ sade gåsen; “kunde jag inte få vara med, jag ock? Godt lag gör kortare dag,“ sade hon.
“Med sladder och snatter bygges hvarken hus eller hydda,“ sade grisen; “hvad skulle du göra då?“
“Med råd och god lämpe kommer ett kryp så långt som en kämpe,“ sade gåsen; “jag kan nappa mossa och täppa i väggspringorna, så huset blir tätt och varmt.“
Ja, så skulle hon då få lof att vara med, ty grisen ville gerna ha det godt och varmt.
Då de hade gått ett stycke till — gåsen kunde icke färdas så fort hon — så mötte de en hare, som kom hoppande ut ur skogen.
“God dag, godt folk, och tack för sist!“ sade haren; “hur långt ska I traska i väg i dag?“ sade han.
“God dag igen och tack för sist sjelf,“ sade baggen; “hemma hade vi det allt för fett, derföre ämna vi oss till skogs och bygga hus och vara för oss sjelfva; när borta är frestadt, är hemmet det bästa,“ sade han.
