Sida:Tolf norska Folksagor och äfventyr.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
46
NALLE KLUMPFOT.

tätt intill, gick upp i hässjan och begynte vältra löf ned i släden. Men i hässjan var en björn, som hade lagt sig i ide der, och när han kände att mannen började rusta och röra i löfvet, så sprang han ut, rakt ned i släden. Då hästen fick väder af Nalle, blef han rädd och satte sig i väg som om han hade stulit både björnen och släden, och det gick många gånger fortare samma väg tillbaka, än det hade gått dit. Nalle har namn för att icke vara nosgrann, men han var icke rätt nöjd med skjutsen den här gången, der han satt; han höll sig fast det bästa han förmådde och sneglade argt åt ömse sidor, om han skulle kunna kasta sig af; men han var just icke van vid att åka, och så tyckte han att det icke var någon vän.

Då han hade åkt ett långt stycke, mötte han en krämare.

“Hvar i Guds namn skall Klumpfot hän i dag?“ sade krämaren; “han har visst knapp tid och lång väg, efter han åker så fort?“

Men björnen svarade icke ett ord, ty han hade göra nog med att hålla sig fast. Om en stund så mötte han en fattigkäring. Hon helsade och nickade med hufvudet och bad om en skilling i Guds namn. Björnen sade ingenting, utan höll sig bara fast och åkte vidare allt hvad tygen höllo. Då han kom ett stycke längre bort, mötte han Mickel räf.

“Se på den! är du ute och åker?“ skrek Mickel; “bida litet, låt mig få sitta bakpå och vara skjutspojke!“

Nalle sade aldrig ett ord, men höll sig väl fast och åkte så fort som hästen ville springa.

“Ja, vill du inte taga mig med, så skall jag spå dig det, att om du i dag kör som sjelfva styggen, så hänger du i morgon med nakna ryggen,“ skrek räfven efter honom.

Björnen hörde icke ett ord af hvad Mickel sade; han körde ideligen lika fort. Mon då hästen kom hem till