Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
103
ELFVTE KAPITLET

under en vecka och band för munnen varenda natt. Han fick aldrig veta, att Sid låg vaken om nätterna för att bevaka honom, och ofta sköt ned förbandet och satt lutad mot armbågen och lyssnade en god stund för var gång och därpå förde förbandet tillbaka på sin plats. Toms själsoro avtog småningom, och tandvärken blev långtrådig och lades bort. Om Sid verkligen lyckades begripa något av Toms osammanhängande mummel, så behöll han det för sig själv. Det föreföll Tom, som om hans skolkamrater aldrig kunde upphöra med att hålla rättsliga undersökningar om döda kattor, varigenom de alltjämt höllo hans bekymmer vakna. Sid lade märke till, att Tom aldrig var likbesiktningsman vid alla dessa rannsakningar, ehuru han alltid hade för vana att vara förste mannen vid alla nya företag; han lade också märke till, att Tom aldrig uppträdde som vittne — och det var besynnerligt; och Sid förbisåg icke den omständigheten, att Tom till och med visade en kylig motvilja mot dessa rannsakningar och alltid undvek att vara närvarande vid dem, om han kunde. Sid var förvånad, men han sade ingenting. Huru det var, kommo äntligen dessa rannsakningar ur modet och plågade icke längre Toms samvete.

Var eller varannan dag under denna sorgliga tid begagnade Tom varje tillfälle han kunde för att begiva sig till det lilla förgallrade fönstret i fängelset och smuggla in sådana små vänskapsgåvor till »mördaren», som han kunde komma över. Fängelset var en obetydlig liten tegelbyggnad, som stod på en sumpig äng i utkanten av staden, och ingen vakt hölls där; det var också sällan upptaget. Dessa gåvor bidrogo i hög grad till att lätta Toms samvete.