smal kanal av knappast två hundra famnars bredd. Ungefär en gång i timmen badade de, varför eftermiddagen var nära halvt förliden, när de kommo tillbaka till lägret. De voro nu för hungriga för att giva sig tid att fiska, utan åto sig riktigt mätta på kall skinka och kastade sig därpå ned i skuggan för att språka. Men samtalet blev snart allt mer och mer enstavigt och avstannade slutligen helt och hållet. Den högtidliga tystnad, som rådde i skogen, och känslan av ensamhet började gripa gossarnes sinnen. De försjönko i tankar. Ett slags obestämd längtan smög sig över dem och tog snart en otydlig gestalt — det var en spirande hemlängtan. Även Finn, den blodiga handen, drömde om sina trappavsatser och tomma tunnor. Men de skämdes alla för sin svaghet, och ingen var nog modig att sjunga ut med sina tankar.
Gossarne hade en stund varit dunkelt medvetna om ett egendomligt ljud på avstånd, alldeles som man ibland hör en klockas pickande, utan att särskilt lägga märke därtill. Men nu lät detta hemlighetsfulla ljud höra sig tydligare och krävde en undersökning. Gossarna sprutto till, sågo på varandra och intogo en lyssnande ställning. Det följde en lång stunds djup och ostörd tystnad; så kom en djup, dov knall rullande från långt håll.
»Vad är det?» utropade Joe, hållande andan.
»Jag kan undra», viskade Tom.
»Det är inte åskan», sade Huck i förskrämd ton, »för åskan…»
»Tyst!» sade Tom. »Hör ni? Tig då!»
De väntade en stund, som föreföll dem som en hel
