XV.
Några minuter senare befann sig Tom ute i det grunda vattnet på sandbanken, vadande mot Illinois-stranden. Innan vattnet steg honom till midjan var han halva vägen över; nu blev strömmen så stark, att han icke kunde vada längre, varför han började simma, säker om att så kunna tillryggalägga de återstående hundra famnarna. Han sam i sned riktning upp mot strömmen, men ändå sattes han ned långt fortare, än han hade väntat. Han nådde ändå till sist fram till stranden och lät sig drivas med strömmen, tills han fann ett ställe, där stranden var låg, och steg då upp ur vattnet. Han stack handen i rockfickan och fann barkstycket i säkert förvar. Nu dök han genomvåt som han var in i skogen och följde stranden åt. Strax före klockan tio kom han fram till en öppen plats mitt emot staden och såg ångfärjan ligga förtöjd i skuggan av träden och den höga stranden. Allt var tyst och stilla under de tindrande stjärnorna. Han kröp ned utför stranden, spejande sig omsorgsfullt omkring, gick ut i vattnet, tog tre eller fyra simtag och klev upp i den lilla jolle, som var fastbunden vid ångfärjans akter,
