Tom hann nätt och jämnt gömma sig under sängen. Han låg och pustade ut en stund och kröp därpå fram så långt, att han nästan kunde röra vid sin tants fötter.
»Ja, som jag sa'», sade tant Polly, »så var han inte elak, så att säga, utan bara full av upptåg, så där tanklös och yr, förstår ni. Han rådde inte för det mer än en fölunge. Han mente aldrig något ont med det och han var den mest godhjärtade gosse, som någonsin har funnits till» — och hon började gråta.
»Så var det med min Joe också — alltid full av knep och färdig till vad odygder som helst, men han var så oegennyttig och vänlig som någon kan vara, och Gud förlåte mig, då jag tänker på att jag gick och piskade upp honom för att han hade tagit den där grädden, och aldrig kom ihåg att jag hade kastat bort den själv, för att han hade blivit sur, och nu får jag aldrig se honom mer igen i denna världen, aldrig, aldrig, aldrig — stackars misshandlade gosse!» Och gumman Harper snyftade, som om hennes hjärta höll på att brista.
»Jag hoppas, att Tom har det bättre där han är», sade Sid; »men om han hade varit bättre i ett och annat —»
»Sid!» Tom visste hur det glimmade till i hans tants ögon, ehuru han icke kunde se det. »Inte ett ord mot min Tom nu när han är borta! Gud tar nog vård om honom — bekymra dig inte om det du, munsjör. O, fru Harper, jag begriper inte, hur jag ska' kunna släppa honom, jag begriper inte hur jag ska' kunna släppa honom! Han var en sådan tröst
