att för en stund sluta upp med att vara sjörövare och bli indianer för ombytes skull. De kände sig tilltalade av hans förslag, varför det icke dröjde länge, förrän de voro avklädda och streckade från huvud till fötter med svart gyttja, så att de liknade lika många zebror, och alla voro de naturligtvis hövdingar, och de gåvo sig i väg i ilande fart genom skogen för att anfalla ett engelskt nybygge.
Sedan delade de sig i tre fientliga stammar och störtade över varandra från bakhåll under hårresande stridsrop och dödade och skalperade varandra till tusental. Det var en blodig dag, och följaktligen kände de sig belåtna.
Vid tiden för kvällsmåltiden samlade de sig i lägret, hungriga och lyckliga. Men nu uppstod en svårighet — fientliga indianer kunde icke bryta gästvänskapens bröd med varandra utan att först hava slutit fred, och detta var helt enkelt omöjligt utan att röka en fredspipa. Det fanns icke något annat sätt, så vitt de hade hört. Två av vildarna nästan önskade, att de förblivit sjörövare. Men det fanns icke någon annan utväg, varför de, låtsande sig så glada och belåtna, som det var dem möjligt, ropade på pipan och drogo ett bloss i tur och ordning, såsom övligt var.
Och de blevo minsann icke litet glada över, att de hade givit sig till vildar, ty de hade vunnit någonting; de funno nämligen, att de kunde röka litet utan att nödgas gå och leta efter en förlorad kniv; de blevo icke nog sjuka för att känna sig fullt eländiga. Det var icke sannolikt, att de av bristande energi skulle gyckla bort en så lovande utsikt. Nej, de övade sig efter kvällsvarden med rätt vacker
