Tom. Jag skulle nästan bli glad över, att du gav dig i väg och bar dig så illa åt. Men det är inte alls troligt, för varför sa' du mig det inte, barn?»
»Jo, sir tant, när tant började tala om begravningen, tyckte jag det skulle vara så förfärligt livat, om vi kommo hit och gömde oss i kyrkan, så jag kunde inte förmå mig att förstöra det för oss. Och därför stoppade jag tillbaka barken i fickan och höll mig tyst.»
»Vilken bark?»
»Barken jag hade skrivit på för att säga tant, att vi bara voro borta och sjörövade. Jag önskar nu, att tant hade vaknat, när jag kysste tant — det är riktig sanning, att jag gör det.»
De hårda dragen i hans tants ansikte veknade, och ett milt uttryck började skymta fram i hennes ögon.
»Kysste du mig verkligen, Tom?»
»Ja, visst gjorde jag det.»
»Är du säker på, att du gjorde det?»
»Jaa då, tant, alldeles säker.»
»Vad kysste du mig för, Tom?»
»Därför att jag höll så rysligt mycket av tant, och tant låg där och jämrade sig, och jag var så ledsen.»
Orden hade en ton av sanning.
»Kyss mig igen, Tom! Och så i väg till skolan med dig och plåga mig inte längre.»
Genast han hade gått, skyndade hon till en garderob och tog fram de sorgliga kvarlevorna av den jacka, som Tom hade haft på sig under sitt sjörövarliv, men då hon fått fatt i den hejdade hon sig, hållande den i handen, och sade:
