Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
26
TOM SAWYERS ÄVENTYR

försiggick. Hon väntade icke, att Tom skulle söka reda sig ur sitt trångmål genom att neka till att han själv hade spillt bläck på boken, och däri hade hon rätt. Att neka brukade endast förvärra saken för Tom. Becky hade trott, att hon skulle bli glad över hans olycka, och hon försökte tro, att hon var glad, men hon fann, att hon icke var så viss om det. Då slutkatastrofen var förestående, kände hon lust att stiga upp och skvallra på Alfred Temple, men hon ansträngde sig och förmådde sig själv att tiga, »ty», sade hon för sig själv, »han talar alldeles säkert om, att det var jag, som rev sönder planschen. Jag skulle inte säga ett ord, om jag kunde rädda hans liv med det.»

Tom fick sin avbasning och gick tillbaka till sin plats, utan att alls känna sig nedslagen, ty han tänkte, att det var möjligt, att han utan att veta av det hade själv spillt bläcket på läseboken under något stojande upptåg — han hade förnekat det bara för formens skull och emedan det så var vanligt, och han hade hållit fast vid förnekandet av princip.

En hel timme förgick; läraren satt och nickade på sin tron, luften kändes så tyngande genom de läsande barnens mumlande. Efter en stund sträckte magister Dobbins på sig, gäspade, öppnade pulpeten och räckte ut handen efter boken, men han tycktes obeslutsam, om han skulle taga fram den eller låta den vara. De flesta lärjungarna blickade upp dåsigt, men det fanns två bland dem, som med spänd uppmärksamhet bevakade alla hans rörelser.

Tom kastade en blick på Becky. Han hade sett samma blick som nu hos henne hos en jagad kanin, som utan att vidare kunna undkomma sett bössan