Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
35
TJUGUANDRA KAPITLET

välkomsttimmen slår, då hon får träda in i den elyseiska värld, om vilken hon haft så ljusa drömar. Huru feeriskt framträder icke allting här för hennes tjusta blickar! Varje ny scen är härligare än den närmast föregående. Men efter en stund finner hon, att under denna fagra yta allt är fåfänglighet; smickret, som en gång bedårade hennes själ, skorrar nu obehagligt i hennes öron; balsalen har förlorat sitt behag, och med förstörd hälsa och förbittrat hjärta vänder hon sig bort från allt detta med den övertygelsen, att jordiska nöjen icke kunna tillfredsställa själens trängtan!»[1]

Och så vidare, och så vidare. Det hördes gång på gång under uppläsningen ett sorl av beundran, åtföljt av framviskade utrop sådana som: »O, så älskligt!» — »Så vältaligt!» — »Så sant!» o. s. v., sedan det hela hade slutat med en synnerligen rörande predikan, bröt det ut en åska av applåder.

Nu reste sig en smärt, melankolisk flicka, vilkens ansikte hade den »intressanta» blekhet, som kommer av piller och dålig matsmältning, och deklamerade »ett poem». Två strofer därav må vara tillräckliga:

EN MISSOURIFLICKAS FARVÄL TILL ALABAMA.

»Farväl, Alabama! Jag älskar dig varmt,
Men dock för en tid jag nu lämnar dig.

  1. Detta och nedan anförda alster äro utan förändring tagna ur en bok med titeln: »Prosa och poesi av en kvinna från västern», men de stämma alldeles fullkomligt överens med skolflickmönstret och äro därför mycket trognare, än en blott efterhärmning kunde bliva.