»Var ni gömd eller icke?»
»Jag var gömd.»
»Varest?»
»Bakom almarna, som stå alldeles bredvid graven.»
Indian-Joe spratt till, men knappast märkbart.
»Hade ni någon med er?»
»Ja, jag hade kommit dit med…»
»Vänta — vänta ett ögonblick. Vi bry oss inte om än att nämna er följeslagares namn — vi skola låta honom träda fram i sinom tid. Hade ni någonting med er dit?»
Tom tvekade och såg förlägen ut.
»Tala ut, min gosse — var inte ängslig. Sanningen är alltid aktningsvärd. Vad hade ni med er dit?»
»Bara en… en… en död katt.»
Det hördes ett utbrott av munterhet, som stävjades av domaren.
»Vi skola förete skelettet av den katten. Nu, min gosse, tala om för oss allting, som hände — tala om det på ert eget sätt — gå inte omkring någonting, och var inte rädd.»
Tom började — något tvekande till en början, men efter som han uppvärmdes av sitt ämne, flödade hans ord allt mer och mer lätt; om en liten stund hördes icke ett enda annat ljud utom hans egen röst, och vartenda öga var riktat mot honom; med öppen mun och hämmad andedräkt hängde alla de närvarande vid hans läppar, utan att giva akt på tidens gång, ryckta med av hans hemska, fängslande