»Ja men, det är då, ta mig tu—»
»Håll mun på dig! Det är säkrast för dig, det. Jag ska' binda fast henne vid sängen. Om hon blöder ihjäl, är det mitt fel kanske? Men jag ska' inte gråta, om hon gör det. Hör du, min gosse, du ska' hjälpa mig i den här saken — för min skull — det är därför du är här — jag kan nog inte reda mig ensam kanske. Om du sviker mig, tar jag livet av dig. Hör du det! Och måste jag kniffsa dig, kniffsar jag henne med — och då tänker jag just ingen någonsin får riktigt reda på, vem som har gjort det.»
»Nåja, om det ska' ske, så låt oss ta i tu med de nu då. Ju fortare, dess bättre — jag ryser från topp till tå.»
»Göra det nu? Nu, då det är främmande där Hör du, akta du dig, att jag inte börjar få misstankar mot dig! Nej — vi ska' vänta, tills de släcker ljusen — det är ingen brådska.»
Huck förstod, att en stunds tystnad nu skulle uppstå — något som var ännu mer hemskt än huru mycket som helst av deras mordiska tal; han höll därför andan och flyttade försiktigt ena foten bakåt; han satte ned foten varsamt och stadigt efter att hava balanserat mycket osäkert på ena benet och varit nära däran att falla först åt den ena sidan och sedan åt den andra. Han tog ett nytt steg bakåt med samma försiktighet och samma risk, därpå ett till och ett till, och så trampade han på en kvist, så att den bröts av! Han vågade icke andas och stod och lyssnade. Nu vände han sig om i sina egna
