Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
102
TOM SAWYERS ÄVENTYR

snart solen kommer upp, och vi ska' ha oss en som är skållande varm också — det kan du vara lugn för. Jag och gossarna hoppades du skulle komma hit och ligga här i natt.»

»Jag var så förfärligt rädd, så jag sprang», sade Huck. »Jag gav mig i väg genast pistolerna small och jag stannade inte, förr'n jag hade gnott tre mil. Jag har kommit nu, för att jag ville veta, hur det gick, och jag har kommit förr'n det blev ljus, för jag inte ville råka ut för de där kanaljerna, inte om de va' döda ens.»

»Det sir verkligen ut, stackars gosse, som om du hade haft en svår natt, men det finnes en säng för dig här, se'n du har fått din frukost. Nej, de ä' inte döda, gosse, och vi ä' riktigt ledsna för det. Vi visste mer än väl på din beskrivning, var vi skulle hugga dem, så vi smög oss på tå, tills vi kom dem på femtio fot nära — det var mörkt som i en källare på den där sumakgångstigen och just då kände jag, att jag skulle till att nysa. Det var då den gemenaste otur! Jag försökte hålla det tillbaka, men det tjänte inte något till — komma ville det och kom gjorde det! Jag gick först med lyft pistol, och när jag nyste till, och de skurkarna blev skrämda och gav sig i väg, ropade jag: 'Skjut, gossar!' och fyrade av mot det ställe, där jag hörde det prasslade. Nå, pojkarna sköt, men de gnodde som Jehu, de skurkarna, och vi efter dem ner genom skogen. Jag tror inte vi nå'nsin träffade dem. De sköto ett skott var, när de gåvo sig i väg, men deras kulor visslade förbi örona på oss och gjorde oss ingen skada. Så snart vi inte längre hörde deras steg, gav vi upp jakten och gick ner och väckte upp