»Ja, jag vet inte — men jag tyckte ändå, att jag såg det.»
»Nå, så gingo de vidare, och du…?»
»Följde efter dem, ja — så var det. Jag ville si, vad det var fråga om — eftersom de smögo så försiktigt. Jag höll efter dem till fru Douglas' ställe, och där stod jag i mörkret och hörde den trasige be för änkan, men spanjoren svor, att han skulle förstöra hennes utseende, alldeles som jag talte om för er och för era två….»
»Vad för slag! Den dövstumme sade allt detta?»
Huck hade gjort ett nytt förfärligt misstag! Han försökte så gott han kunde, att icke giva den gamle mannen ens den obetydligaste vink om, vem spanjoren var, och ändå tycktes hans tunga ha beslutat att bringa honom i obehag, vad han än gjorde. Han gjorde åtskilliga försök att komma ut ur knipan, men den gamle mannen höll sina ögon fästa på honom, och han begick den ena blundern efter den andra. Om en stund sade walesaren:
»Var inte rädd för mig, min gosse, jag skulle inte vilja kröka ett hår på ditt huvud för hela världen. Nej, jag skall beskydda dig — jag skall beskydda dig. Den här spanjoren är inte dövstum — du lät det undfalla dig utan att du ville det — du kan inte ta tillbaka det nu. Du vet någonting om den där spanjoren, som du önskar hålla hemligt. Men lita på mig, du — säg mig vad det är och lita på mig — jag ska' inte förråda dig.»
Huck såg in ett ögonblick i den gamle mannens ärliga ögon, lutade sig därpå ned mot honom och viskade i hans öra:
»Det är inte någon spanjor — det är Indian-Joe.»
