XXXIII.
Tisdags afton kom, och ljuset bleknade till skymning. Staden S:t Petersburg var ännu försänkt i sorg. De förlorade barnen hade icke anträffats. Offentliga böner hade hållits för dem, och enskilt hade mången, mången bön höjts, vari den bedjande inlagt hela sitt hjärta; men ännu hade icke några goda nyheter anlänt från grottan. De flesta av de sökande hade upgivit letandet och gått tillbaka till sina dagliga sysslor, sägande, att det var tydligt, att barnen aldrig skulle komma att anträffas. Fru Thatcher var mycket sjuk och yrade merendels. Man sade, att hjärtat ville brista, då man hörde henne ropa på sitt barn och lyfta på huvudet och lyssna en hel minut åt gången och sedan uttröttad lägga ned det igen med en suck. Tant Polly hade gripits av en djup melankoli, och hennes gråa hår hade blivit nästan vitt. Staden gick till vila på tisdags kväll sorgsen och utan hopp.
Ungefär vid midnattstid började stadens klockor att ringa vilt, och inom ett ögonblick voro gatorna överfulla av halvklädda människor, som ropade alldeles utom sig av glädje: »Kom ut! Kom ut! De
