Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
45
FEMTE KAPITLET

rörde vid fienden, som genast knep sig fast. Det hördes ett gällt tjut, pudeln skakade våldsamt på huvudet och skalbaggen föll ett par famnar längre bort och låg åter på rygg. De närsittande åskådarna skakade av hämmad skrattlystnad, flera ansikten gömde sig bakom solfjädrar och näsdukar, och Tom var utomordentligt lycklig. Hunden såg dum ut och kände sig kanhända även så; men det låg förbittring i hans hjärta och längtan efter hämnd. Därför gick han till insekten och började ett försiktigt anfall mot den igen, hoppande mot den från varenda punkt i en cirkel, petande med framtassarna på en tums avstånd från honom, navsade efter honom allt närmare med tänderna och kastade huvudet av och an, så att öronen slängde. Men efter en stund blev han trött igen, försökte att roa sig med en fluga, men fann icke någon lättnad, förföljde en myra runt omkring med nosen tätt intill golvet, men ledsnade hastigt därpå, gäspade, suckade, glömde helt och hållet skallbaggen och — satte sig på honom! Det hördes ett vilt tjut av förtvivlan, och pudeln kom rusande genom gången. Alltjämt tjutande sprang hunden tvärs över kyrkan framför altaret, flög utför den andra sidogången, passerade dörrarna, hans ångest blev allt större och större, tills han om en stund endast var en komet av ull, som kretsade omkring sin egen medelpunkt med ljusets glans och hastighet. Till sist avvek den besinningslöse martyren från sin kurs och hoppade upp i sin ägares knä; denne kastade ut honom genom fönstret och klagoljuden avtogo hastigt i styrka och dogo på avstånd.

Alla i kyrkan voro nu pionröda i ansiktet och nära att kvävas av undertryckt skratt, och