Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
48
TOM SAWYERS ÄVENTYR

göra ont. Han beslöt därför att hålla tanden i reserv för närvarande och söka vidare. Han kunde för en stund icke hitta på någonting, men så kom han ihåg, att han hört doktorn tala om någonting som gjorde en patient oförmögen till arbete i två eller tre veckor, och hotade honom med förlusten av ett finger. Gossen drog nu ivrigt sin onda tå fram under lakanet och höll upp den till granskning. Men nu visste han icke de nödvändiga symptomerna. Det tycktes honom dock väl värt att göra ett försök, varför han satte i med att jämra sig med ansenligt eftertryck.

Men Sid sov utan att höra något.

Tom stönade högre och inbillade sig, att han började känna plågor i tån.

Sid rörde sig icke.

Tom flämtade nu av ansträngning. Han vilade sig en stund, men tog därpå ny sats och lyckades åstadkomma en hel rad av beundransvärda stönanden.

Sid snarkade.

Tom blev förargad. Han ropade: »Sid! Sid!» och ruskade på honom. Detta hjälpte, och Tom började stånka igen. Sid gäspade, sträckte på sig, reste sig sedan upp på ena armbågen fnysande och tog till att stirra på Tom. Denne fortsatte att stånka. Sid sade:

»Vad är det åt dig, Tom?»

Intet svar.

»Tom, hör du, hur är det med dig?» och han skakade honom och såg honom oroligt in i ansiktet.

Tom stönade fram:

»Åj, låt bli, Sid; du får inte ruska på mig!»