tänker jag, att kanske ett så'nt där nyp kunde ge en dödsknäppen — jag vet inte.»
Efter ännu en stunds tyst begrundande sade Tom:
»Huck, är du säker, att du kan hålla mun?»
»Vi måste hålla mun, Tom, det förstår du väl. Den där indianrackar'n skulle inte fråga mer efter att dränka oss, än ett par kattor, om vi skulle pladdra ur oss och dom inte hängde honom. Vet du vad, Tom, låt oss ta och svära på — ja just det ska' vi göra — svära, att hålla mun.»
»Det är jag med dig om, Huck. Det är bäst vi gör det. Vi ta varann i hand och svär, att vi —»
»Inte! Det duger rakt inte för det här. Det kan var nog i små skräpsaker — särskilt med flickor, för dom skvallrar på en ändå och babblar, om dom kommer i nå'n knipa —, men i en så viktig sak som den här måste det vara skrivet, och med blod, du!»
Tom gillade detta förslag av hela sin själ. Det var någonting mörkt, dystert, hemlighetsfullt, och timmen, omständigheterna och omgivningarna stodo i harmoni därmed. Han tog upp ett rent takspån, som han såg ligga, där månljuset silade in genom en springa på väggen, tog fram ur fickan en liten bit rödkrita, lade takspånet så att det var väl belyst av månen och klottrade med mycket besvär nedanstående rader, givande uttryck åt varje streck nedåt genom att trycka tungan hårt mot tänderna, varemot han lät trycket giva efter vid de finare uppstrecken.
Huckleberry var full av häpen beundran över Toms förmåga att skriva och över de högtidliga orden. Han tog genast fram en knappnål från rockuppslaget och tänkte sticka sig, men Tom sade:
