110
sina huvuden i händerna, och spegeln återgav i sitt glas en liten vitklädd prinsessa som stod mitt i den stora salen och grät.
Prinsessan växte upp. Hon log och lekte, och hennes drömmande ögon blevo allt vackrare, och hon såg inte mera den svarta glidande skuggan. Så kom kärleken in i hennes liv. Snart strålade ljusen från de hundratals kandelabrarna, men nu icke för att förjaga den svarta skuggan utan för att lysa på prinsessan och hennes brudgum. Och prinsessan for bort från slottet, och silverklangen från bröllopsklockorna följde henne ända in i hennes nya hem. Och konungen och drottningen logo mot varandra, ty nu trodde de att skuggan för alltid försvunnit från prinsessans väg.
Pa tystnar och kastar cigarretten in i glöden.
— Och sedan? frågar jag.
Pa skrattar litet tvunget.
— Vet du inte att alla sagor sluta med ringande bröllopsklockor? Kanske jag skulle tillägga, att prinsen och prinsessan levde lyckliga i många år, så har du fått nog, du lilla omättliga!
Men jag känner på mig, att Pa denna gång menat något särskilt med sin saga, och jag vet… jag vet att den ej är slut än.
