118
»Den lilla gumman» ryckte då på axlarna och log litet föraktligt. Hon hade gift sig vid den tidpunkt i en ung flickas liv, då kärleken betyder allt och mannen endast är kärlekens likgiltige budbärare, som får ett förskönande skimmer över sig från ett flickhjärta i brand. Det där skimret försvinner mycket snart. Och vad då?
Men ännu visste och fattade jag ingenting, och fru Linden var bara för mig förkroppsligandet av den kvinnliga gracen och skönheten.
Min moster Amelie var mycket intresserad av henne. Hon brukade säga mig, att kvinnor roade henne bra mycket mera än män.
— Män, sade hon, kan man dela upp i grupper, sortera dem efter de egenskaper de ha gemensamma; men kvinnor… de ha tusen nyanser. De äro doftande blommor, silkeslena kattungar, små rasande tigerungar — vad du vill — men inte en är lik den andra. Männen kan man ibland högakta, deras solida egenskaper ligga i så öppen dag, att man skulle kunna ta på dem; men en kvinna njuter man som en stämning eller en doft. Förstår du mig?
Ack! Inte förstod jag! Jag förstod bara, att
