158
där enligt traditionernas tradition man varje julafton doppar i grytan och äter en gående middag. På det dukade bordet i det stora prydliga köket stå grenljus i gamla ljusstakar. Allt elektriskt ljus är bannlyst, och ljuslågorna som oroligt fladdra till för varje gång någon går i dörren, sprida ett varmt skimmer över den vita damastduken och de uppdukade läckerheterna.
På ena sidan av bordet tronar julskinkan prydd med en kokard av rött och vitt silkesPapper, majestätiskt vilande på ett stort fat och omgiven av blänkande svarta katrinplommon och saftigt äppelmos. På motsatta sidan av bordet stå alla de smårätter och assietter som höra till julens smörgåsbord: metvurst och korv och salt kött och stuvningar — — — Nej! Nog! Det stockar sig i halsen, bara jag tänker på allt det där!
Morbror John skär för osten. Ingen annan än han själv får röra vid ostkniven, men så är också osten jämn och välskuren. Kokerskan som ännu är röd och varm efter de brådskande bestyren häller det mörka julölet i stora kannor och serverar det i damernas glas, medan den vita fradgan vill svämma över alla kanter. Herrarna taga den oundvikliga supen, högtidligt blickande in i varandras ögon. Skål!
