254
Ännu flera brev! Jag suckade ofrivilligt. Mauds epistlar gjorde mig alltid så yr i huvudet. Skulle nu Bo också börja skriva? Jag mindes att jag sett hans stil en gång: långa, ojämna bokstäver, som om en gräshoppa doppat benen i bläckhornet och skuttat över papperet.
— Om Maud? frågade jag och kramade detta hennes sista brev i min ficka.
— Inte om Maud! utbrast han häftigt. För Guds skull, inte om Maud!
Jag betraktade honom förvånad. Han sparkade en liten oskyldig sten framför sig, som om den väckt hans förargelse.
— Men snälla Bo, vi ha väl inte talat om någon annan än Maud! sade jag.
— Nej, vi ha inte talat om någon annan än Maud! upprepade han dystert.
Åter gingo vi tysta. Allén var folktom i dag. Klockan i Storkyrkan hade nyss börjat klämta, den fortsatte alltjämt att ringa. Det måtte vara en begravning. Det föreföll mig, som om klockklangen hade svårt att bana sig fram genom den tunga luften. Jag tänkte på att det var underligt, att jag aldrig hade varit på någon begravning. Jag hade mött liktågen: kransarna, det svarta kistlocket som skymtade under de granna blommorna, de blänkande kupéerna,
