Sida:Tony växer upp 1922.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

259

tyckte att jag riktigt kunde höra, hur hans penna raspat över det blå papperet, då han skrivit ned de få raderna:

»Tony, så jag beundrar dig! Jag var nära att svika det ideal jag ställt upp för mig. Svika det för din skull, Tony! En annan flicka skulle helt säkert glatt hört på min bekännelse, även om hon därigenom kanske skulle varit trolös mot sin bästa väninna. Men inte du! Du sökte i stället återföra mig till min första kärlek. Om du lyckats, får framtiden utvisa! Vad du gjorde i går, skulle få kvinnor förmå göra efter! Bli inte ond, om jag i tankarna kysser dina små händer, lilla kvinna! Jag kan inte skriva mera! Din vän Bo.»

Jag har gömt det där lilla blå brevet, som jag den gången läste med klappande hjärta, fastän jag log åt det, och jag tycker än i dag, att det har bevarat en svag lukt av Bridge-cigarretter.

Det var första gången någon kallat mig »kvinna», och om också det ordet inte precis väckte min kärlek till Bo, kom det mig dock att spritta till av fröjd och fyllde mig med ljusa förväntningar.