272
kullen, men det dröjde inte länge, förrän jag hörde snabba steg bakom mig.
— Vänta då! Det var Mauds röst.
Jag stannade inte. Mekaniskt fortsatte jag att gå, som om jag ej hade hört den bedjande rösten bakom mig. Jag fick ett fegt begär att springa ifrån henne, men då var hon redan i fatt mig. En stund gingo vi tysta bredvid varandra.
— Du ville inte vänta på mig! sade hon plötsligt.
Jag teg.
— Den där lilla flickan är så lustig, kastade hon fram försöksvis.
Jag såg på Maud från sidan. Hon gick med händerna nedgrävda i kappfickorna och fuktade oupphörligt läpparna, som om de varit feberheta.
— Varför är du med henne? frågade jag hastigt. Hon är ju flera år yngre än du!
— Kanske just därför! sade hon trotsigt. Och du, du har ju inte så mycket som sett åt mig på flera dagar.
Detta var ju sant och ingenting att svara på. En kvist knastrade till under våra fötter, och vi skyndade vidare som om vi hade stämt möte med någon bakom kullen och varit rädda
