Sida:Tony växer upp 1922.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

293

Jag skrattade litet. De hade en gång varit gäster på residenset, och jag hade tillbragt en lång afton tillsammans med dem.

— Den ena såg inte snäll ut, sade jag. Men det gjorde den andra.

Pa tittade hastigt upp.

— Nog vill du väl resa? sade han. Det kan väl bli trevligt att se något annat än den här staden!

Jag visste inte, om jag ville resa. Jag kände ju ingen, och jag var så blyg. Men tant Eleonora började redan tala om vad vi skulle packa in och om ett par ändringar, som skulle göras på mina sommarklänningar.

Veckan innan resdagen gick med svindlande fart, och jag kände det, som om man kastat ut mig på djupvatten, innan man lärt mig simma, när tåget rullade bort från stationen och röken från lokomotivet slog ned på perrongen och skymde Pas ansikte för mig.

Jag hade inte gjort många resor, och det roade mig att se ut genom fönstret. Åkrar, ängar, skogar, några barn uppspetade på en grå gärdesgård, en häst med en ryttare, en kvinna med ett ämbar, allt skymtade och försvann, närmade sig och drog förbi, oavlåtligen lämnande rum för nya bilder och nya intryck. Två herrar mitt emot mig i kupén talade affärer