338
damastduken och fyllt skålar med röd vallmo och »brudslöja», som darrade vit och luftig över de röda vallmobladen. Tant Antonie, som kommit åkande i sin dogcart, satt bredvid Claes och jag på hans andra sida. Vi drucko iskyld champagne och gammal glödande bourgogne. Baron Skeel till vänster om mig läspade allt starkare och försökte gång på gång dra till sig uppmärksamheten genom att söka krossa sitt glas mot pannbenet, liksom han förut experimenterat med äggen vid frukostarna.
— Casimir, ropade löjtnant Burenskiöld över bordet. Du behöver inte alls anstränga dig med att övertyga oss att du har hållbart trä i huvudet! Sluta nu, annars blir jag nervös, och då är jag farlig.
Då vände sig Skeel till mig och frågade viskande, om jag kunde budorden.
— Jo visst, svarade jag en smula undrande.
— Kan fröken komma ihåg dem om fröken läser upp vartannat också? frågade han. Hur låter det andra i ordningen?
Jag hade inte ämnat svara, men då han envisades, sade jag det för att slippa ifrån honom.
— Och det fjärde? fortsatte han med samma hemlighetsfullt hesa röst.
