344
ström fördes över från hans hand till min. Ehuru den vilade så orörlig, tycktes den ändå full av liv. Jag inbillade mig kunna känna varje linje på dess insida, och ett par av fingertopparna voro litet hårda och sträva, som om han använt dem till något arbete, kanske med bilen. Vi talade inte mycket.
— I morgon resa ju de flesta, sade jag, då vi närmade oss Soothsgård.
— Och du?
— Jag med förstås!
Min hand fick en liten smekning.
— Vi komma att träffas igen, sade han efter en stund.
Jag slöt ögonen, jag kände mig så trött. Han stannade vid trappan, hoppade hastigt av och lyfte ur mig.
— Jag bär dig — — — mumlade han den sekund han höll mig i sina armar.
LIV.
Jag hade tumlat in i mitt rum yr i huvudet och med dunkande tinningar. Jag orkade ej klä av mig. Jag låg på sängen som jag kastat
