346
försvunnen kväll, då den där damen låg över ens fötter!
När jag blivit ensam, klädde jag fort av mig. Men väl i säng kände jag mig genast klarvaken. Jag orkade inte sova. Jag orkade inte vara vaken. Vad var det Henriette hade sagt? Hennes ord kommo tillbaka till mig med förfärande tydlighet, förstorades i nattens tysta dunkel och hamrade som släggor i min hjärna.
Var detta således alltsammans? Min obestämda längtan efter något att sluta i min famn, mina sällhetsrysningar inför det min aning glidit till mötes! Hade detta endast varit begynnelsen till något som föreföll mig, ehuru jag ännu inte riktigt förstod allt, såsom en befläckad och vidrig djuriskhet? Åter hörde jag Henriettes röst: Vet du inte ens vad de göra — — — När nu mina gissningar letts denna väg, fortsatte jag instinktivt att söka genomtränga det mörker som samlats kring en enda punkt. När jag tänkte på den scen, vartill jag ofrivilligt varit vittne på gatan den där gången för länge sedan, ryggade jag tillbaka. Inte det! Inte det! Världen var så skön! Varför skulle då just den akt, som frambragte nya varelser, vara något avskyvärt fult? Hur kunde då någon vara god?
Jag måtte ha slumrat till och vaknade upp
