75
jag skulle kunna behärska det. Liksom de goda och vackra fantasierna kommo och gingo som de ville, skänkande mig ögonblick av stillad skönhetstörst, sådana jag aldrig senare i livet erfarit, därför att livets brusande flod med åren tar allt starkare fart, så kommo även de dunkla fantasierna och bredde sina svarta vingar för mina ögon, för ett par minuter undanskymmande solen och blommorna.
XVII.
Ebba Marmén, som var tillsammans med alla gossarna och flickorna, hörde och såg mera än jag, och då vi gingo hem från skolan med armarna slingrade om varandra hade hon mycket att berätta.
En eftermiddag, vi voro då i andra eller tredje förberedande, stannade hon plötsligt och stirrade intresserad på ett plank. Jag stannade också, ty när vi voro tillsammans gingo vi alltid som fasthakade vid varandra, så att när den ena stannade måste också den andra stå still. Jag såg på planket, men fann inte något märkvärdigt. Någon hade ritat med krita trianglar och runda ringar. Ebba sträckte fram pekfing-
