94
blå dagen: i galopp så att den rena luften ven emot ens ansikte.
Vi fortsatte långsamt ut till Djurgården. Här var det mera vinterlikt. Snön, som knappast märkts i staden, där den förvandlats till sörja under bilringar och spårvagnar, låg här tung över vad som under sommaren varit gräsmattor och blomsterrabatter. Magnus stannade och såg ned i en driva.
— När jag var barn, sade han, och en dag, just en sådan här dag, gick på Djurgården vid min mors hand, kom det plötsligt för mig, att under snön spirade kanske gräset grönt och att där växte krokus och snödroppar, fullt, fullt. Jag såg dem, bara jag knep ihop ögonen. Jag mindes krokusens gredelina blommor, som voro som siden, och de vita vita snödropparna, och jag vred och vände min hand, som låg i mors, för att komma lös och få begagna den. Den där tanken på alla blommorna riktigt plågade mig, därför att jag inte heller var riktigt säker på att de funnos där under snön. Men jag ville undersöka det. Och så fort jag fått handen fri, rusade jag fram till sidan av vägen, där snön låg, och föll på knä mitt i smörjan och började gräva. Mor ryckte upp mig förstås. Teosof som hon är, ville hon naturligtvis inte, att jag ex-
