98
gör. Han kommer från Tyskland nu. Han var uppe hos mig häromdagen. För tillfället tycker han att Stockholm är en småstad och talar om sina upplevelser på Berlins nattkaféer. I Berlin började han fundera på att bli karikatyrtecknare. Någon hade inbillat honom att han träffade likheter så bra, och karikatyr är ju konsten att göra folk mera lika sig själva än de vilja vara. Det är sådant där jag kallar »det fladdrande» hos Bo. Han kan leva på en sådan framtidsdröm en vecka, och så river han plötsligt sönder allt vad han gjort under drömmens inflytande, bara därför att han tycker blyertspennan är trubbig eller han av rent slarv råkar slå ut tuschflaskan. Så i papperskorgen med alltihop! Där kommer han för resten.
Jag såg förvånad upp. En ung herre kom emot oss. Den ljusgrå ulstern var av utländskt snitt, det kunde man genast se, och han hade också ljusgrå damasker. Det var verkligen Bo. Han log och nickade redan på långt håll.
— Goddag, Tony! Goddag, Magnus!
Jag tyckte att han blivit längre, sedan jag såg honom sist. Men hans ansikte var lika barnsligt, med en hy som en flickas och klara blå ögon.
— Det var utmärkt att vi stämde möte här, ropade han. En sådan härlig dag!
