Sida:Tonys läroår 1924.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

101

till liv. Det kändes som smärta ibland, och ibland spratt det till inom mig, som om någon stor glädje icke vore långt borta. Obestämt förstod jag, att något nytt höll på att växa fram. Ibland om nätterna for jag varsamt med min hand över min hud. Den var brännande het. Och jag rörde mig ängsligt i bädden och vände ofta kudden för att känna den sval mot min kind. Och jag bad. Förvirrade böner utan mål och utan någon känsla av en gudomlig närhet. Jag förnam det, som om jag gled och gled ned för ett halt berg; och ibland vaknade jag mitt i natten av milt eget skrik, då jag drömt mig falla i ett oändligt djup. Och mitt lilla flickrums ljusa möbler, prudentligt uppradade kring väggarna, sågo alltid lika oskyldiga, lika oberörda ut, då jag med darrande hand tände det elektriska ljuset och stirrade framför mig i rummet, ännu med ögonen våta av tårar. Jag kunde sätta fötterna mot golvet och häpen se mig omkring. De blå väggarna, där ännu ett par tavlor från min gamla barnkammare hängde: en liten ljuslockig flicka i nattdräkt överst på en trappa, uppför vilken tre trulsiga hundvalpar kröpo för att nå sockerbiten i flickans hand, och en akvarell föreställande ett engelskt cottage med de vita murarna