113
med byffén lastad av kristall, en sängkammare i ljus valnöt, där två stora sängar tryggt och självsäkert stodo bredvid varandra, en brokig barnkammare med barnens leksaker strödda över golvet.
I barnkammaren blevo vi sittande. Melker tog skämtsamt upp leksakerna och räckte mig, tryckte tygkatten på magen så att den pep, visade mig mekanismen på en underlig fågel, som när den vreds upp, på ett haltande och halkande sätt började hoppa över golvet. Vi satte också i gång ett tåg, som rusade runt, runt på sina skenor.
Jag såg upp på Melker, där han stod och skrattade åt alltsammans med händerna i sidorna. Han hade uniformen på sig. Den kom hans vackra figur att framträda, och jag kunde se benens starka raka linjer i de åtsittande benkläderna, som stuckits ned i de höga stövlarna. Jag mötte hans blick. Hans små kisande ögon voro icke vackra, men jag glömde dem för de långsträckta, välformade händerna, som jag beundrat redan första gången jag såg honom. Jag kom på ett oresonligt glatt humör. Hela timmar hade jag suttit ensam och pratat med Magnus, men jag hade ej en sekund känt något av detta då. Och vad var det? Ingenting! En
8. ― v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
