151
det var gemensamt för dem alla, och deras röster hade detta belåtna och skämtsamma, som kommer av goda middagar och goda regelbundna inkomster. Jag undrade, om Pa tyckte sig vara lik dem. Han var ju också högljudd och skämtsam, men hans skämt kom från ett levnadsfriskt humör och stod mindre, föreställer jag mig, i samband med middagar.
Jag var helst ensam. Inte grubblade jag heller mycket nu. Romaner läste jag under denna tid gärna. Jag letade fram dem på Pas bokhyllor eller lånade av Bo och tant Mirjam. Allt vad jag läste blev levande för mig. Ansikten skymtade och försvunno, röster pratade runtomkring mig. Själv var jag gärna med. Ibland inbillade jag mig vara hjältinnan. Böckernas hjältar gav jag ofta i min fantasi anletsdrag, som jag kände igen. Ibland var det Pa, någon gång en herre jag mött på gatan. Till och med Magnus och James fingo vara med. Ingen såg efter vad jag läste eller kontrollerade, om det jag fick tag i var lämpligt för en flicka av min ålder.
En dag läste jag så en bok, en översättning tror jag, som skildrade ett kärleksförhållande på det mest lockande sätt. Ingenting doldes, och ändå doldes allt, åtminstone det som skulle
