172
av glädje. Jag lyssnade till Herberts röst. Han hade ett lustigt sätt att tala, ivrigt, nästan slarvigt, så att han snubblade förbi somliga ord. Men rösten var behaglig.
Pa hade gått och lagt sig, när jag kom hem. Jag famlade mig fram genom salongen till mitt rum, utan att komma mig för med att tända. Jag snavade mot en stol och blev sittande, hur länge vet jag icke. Hela våningen låg tyst och mörk. Där i mörkret kommo ord och miner studsande tillbaka mot mig som bollarna i ett fjäderspel. Det var hårda bollar. De svedo mot min kind, de trummade grymt, ondskefullt mot mitt hjärta. Snyftande lovade jag mig att aldrig mer gå med i det sällskapet.
Men det var varken Henriettes eller någon av de andras ansikten, som svällde upp framför mig i mörkret — det var tant Mirjams. Hennes smala ögon blevo till springor i detta grinande leende jag kände så väl. Och blundande måttade jag mot henne med knuten hand. Då försvann ansiktet, och frusen och darrande letade jag mig fram till min dörr.
