178
— Nu kanske Tony hälsar på sin gamla faster oftare, sedan det kommit ungdom i huset, sade faster Gunilla, litet vasst.
Jag såg på Kerstin, och Kerstin såg på mig: icke olika barn, som bjudits ihop för att ha roligt.
»Hur trivs väl hon här?» tänkte jag, »ibland alla dessa stoppade möbler med överdrag och denna osvikliga ordentlighet?»
Sedan förstod jag ju, att atmosfären i Kerstins eget hem måste vara ungefär densamma som hos faster Gunilla. Det var ju också delvis därför hon velat komma hemifrån. Vi åto äpplen och smakade på karamellerna, som föreföllo att ha legat länge i skålen, under det att faster på sitt tvärhuggna sätt hörde sig för om Pas hälsa, om Lova icke var för gammal att sköta huset och om kokerskan var skicklig. Slutligen frågade hon, om jag inte ville se, hur hon ordnat Kerstins rum: där kunde ju vi unga sitta och prata… Med en viss stolthet slog faster nu upp en dörr intill förmaket. Kerstin hade fått överstens gamla rum, och faster tycktes ha plockat ihop alla ljusa möbler hon kunnat finna i våningen eller på vindskontoret. Resultatet hade blivit en brokig, men ganska hemtrevlig samling, och mitt upp i alltsammans stod Kerstins
